Helenes Blogg

har lagt in en massa sill och marinerat kött och fisk och gjort såser. bröd och paj ska bakas till lunchen imorgon. Det börjar klarna upp, ska vi chansa eller ska vi köpa ett partytält, vi blir 14p imorgon:). Var 17 ska vi sitta om det inte är uppehåll?

Nu sak jag hämta vin som är beställt och Lillebror har en platta öl med sig, snaps har vi kvar sen Halv 8 hos mig.
Noella ska med Emelie hem efer dagis och Molle får åka med Sebastian och Jennifer hem. Långhelg - dagis är stängt på måndag.

Ha det bäst i Midsommar

Hej!

Om ni tycker jag är lite frånvarande, trött och konstig så ska jag berätta en sak för dig så att du lättare kan förstå mig. En konstig gammal kärring har flyttat in hos mej, vet inte vem hon är eller var hon kommer ifrån.

Jag har inte bjudit in henne, vet bara att en dag fanns hon där.
Hon är en listig jävel.
Hon håller sig undan för det mesta, men när jag går förbi en spegel kan jag se skymten av henne.
När jag ställer mej framför spegeln så står kärringfan där och täcker nästan hela mig, så att jag inte kan se min förtjusande spegelbild.
Jag har försökt att ropa åt henne att sluta - men hon ropar bara tillbaka.
Jag tycker det är ganska grymt.

Om hon nu tänker hänga hos mig, så tycker jag att hon kan betala någon sorts hyra, men nej.
Hittar ibland nån liten slant i en ficka eller under soffdynan, men det är bara småpotatis.
Saken är nämligen den att jag tror - även om jag inte vill göra några förhastade slutsatser - att hon stjäl av mig.
Varje gång jag har varit till bankautomaten och tagit ut pengar - så bara försvinner dom!!!
JAG kan ju inte under några omständigheter slösa bort så mycket pengar, min enda slutsats är att kärringfan stjäl.
Hon ser ut att behöva föryngringskrämer, så dit går säkert pengarna.
Men det är inte bara pengar som försvinner.

Mat har en konstig förmåga att på oroväckande sätt försvinna, speciellt såna saker som choklad, vin och annat gott.
Jag kan inte ha sånt hemma numera, hon tycks vara riktig sötrövad.
Men hon borde nog se upp - kilona kommer fort.
Tror att hon förstår problemet - säkert justerar hon min våg så att den visar för mycket när jag stiger på - och på så sätt får hon mej att tro att jag ätit allt och gått upp i vikt.

Stackars kärring, för att vara en gammal människa är hon väldigt barnslig.
Hon ändrar på mina kläder så att dom inte längre passar mej.
Sen så rotar hon även i mina papper och andra saker så att jag inte kan hitta nåt längre.
Detta är särskilt tungt - eftersom jag alltid har haft bra ordning på allt.
Hon kan till och med röra om i mina videoband, så att jag spelar över sånt jag skulle ha kvar.
Hon hittar de mest fantastiska sätt att reta mej på, texten i min post och i tidningarna suddar hon ut, så att jag knappt kan se vad som står.
TV:ns och radions ljud har hon fingrat på så jag hör bara mummel.
Trapporna har hon höjt, dammsugaren har blivit tyngre.
Hon sätter superlim på paket, burkar och flaskor bara för att jag inte ska få upp dom.

Tycker ni att hennes sätt att återgälda min gästfrihet är rättvis ???
På nätterna snarkar hon så hårt att jag vaknar - mycket störande.
Hon följer mej vart jag än går.
När jag går till en klädbutik för att prova nåt nytt - provar hon samma plagg och står framför mej i provrummet, så jag inte kan se mej i spegeln.
Det enda jag ser är hur dåligt kläderna sitter på henne.

Jag trodde inte att hon kunde hitta på nåt mer sätt att jävlas med mig på - men vad tror ni hände när jag skulle ta ett nytt passfoto?
Just som det blixtrade till ställde hon sej framför mej.
SÅ NU MÅSTE JAG HA HENNE I PASSET 10 ÅR FRAMÅT ! 

Hittade av en slump idag ett utdrag ur en dagbok, från en vandringsresa som jag genomförde  till Indien och Nepal  december 1999- januari 2000,. Ska se om jag kan leta ut dagboken från resten av resan.

Dehli, miljoner och miljoner indier, trafikstockning, doft från mat och offentliga toalettbestyr. Tusentals heliga kossor, vattenbufflar, getter och hundar. Hundratals cykelrickshaws, tuktuks, oxkärror, taxibilar, cyklar, bilar och bussar. 10 miljoner indier i Dehli och sedan lilla jag. Att försöka korsa en gata är förenat med livsfara. Jag har aldrig varit så nära att bli överkörd så många gånger. En liten pojke sitter på trottoaren en bit bort, han har byxorna nere, klart fall av diarré.

Luften känns tjock, det luktar starkt och fränt, jag går som i en dimma. Halsen bränner, jag blir snorig. Snyter mig, det blir alldeles svart. Intrycken ramlar över mig, ser mig omkring, ett myller av människor, de rycker och sliter i mig. Alla vill veta vart jag ska, behöver jag en guide, vad heter jag, var kommer jag ifrån, de vill träna sin engelska, vill inte ha några pengar. Sen efter 1 timma kräver de betalt i alla fall, att jag aldrig lär mig. Man är som en levande penninggruva, alla vill ha lite av just dig. En indier kan i extremfall överleva på  5 rupier per dag (60 öre). För mig kostar det 5 SEK att använda toaletten vid Taj Mahal och lika mycket att få tillbaka mina skor som jag var tvungen att lämna vid ingången.

Indien går inte att beskriva, det är ett underbart land som jag hoppas få besöka fler gånger. Det tar på psyket att bo så primitivt, att bo bland befolkningen och att använda samma bajsfält som medlemmarna i byarna (Nepal)

Natttåget Dehli till Varanasi tar 14 timmar.

Det svåra är att komma på och av tågen, de stannar inte speciellt länge på stationen, det är vassa armbågar som gäller, alla ska av och på samtidigt. Ofta blir familjemedlemmar kvarlämnade på stationen, eller på tåget. Galler för fönstren, 3 x 2 sängplatser, inga dörrar ut mot den smala korridoren. Stora fläktar ovanför den översta sängen, bara 30 cm upp till taket, flkten sitter rakt ovanför mitt huvud, kommer jag att bli lynchad av den i natt? Inga anlag för klaustrofobi. Fläkten väsnas, människor pratar, skrattar och äter. Jag har samma kupé som 4 andra européer, vi blev hjälpta ombord av en "guide", kul att göra nya bekantskaper. Vi är dom enda "vita" ombord säger konduktören och visar stolt toaletten, ett hål i golvet. Vi spelar 21. De andra iaktar oss med stort intresse, en man sätter sig bredvid mig, han har massor med kläder på sig, det är vinter. Alla har stora väskor eller kassar, väl ombundna med rep. De äter rostade jordnötter, kastar skalen på golvet, kackelackorna kommer genast fram. Lukten från toaletten blir allt mer påtalig. Genom de gallerförsedda fönstren ser vi hus, små byar, i utkanten av byn ser vi 4-6 män i färgglada turbaner uträtta sina behov på fälten.

Försäljare går genom tåget, de säljer chai, kaffe, hamburgare, smörgåsar, jordnötter och maraccas. hela tiden, fram och tillbaka. Om och om igen. Skrikande. Hamburgarna dryper av flott, flugorna surrar. Även försäljarna tycker att vi ser intressanta ut, stannar gärna till, försöker prata, är nyfikna på vår kortlek. De går genom tåget hela natten, ropar ut sina varor. Hör dom som i en dvala. Tåget går sakta, tuffar fram genom landskapet, stannar ofta för mötande tåg. Några av tågen saknar dörrar till vagnarna, det ser ut som om människorna håller på att ramla ut, de hänger sig fast vid tåget. Precis lika självklart som att åka på taket  på bussen när det är fullt inne, eller för att lämna plats åt lilla mig. Binder fast ryggsäckarna i sängstolpen med snöre så att de inte ska försvinna under natten. Kurar ihop mig, försöker somna, fullt påklädd, det är kallt. Vaknar till när en man sätter sig på mina fötter, blir rädd, skriker till. På svenska. Stackaren blir livrädd..

Jag kommer aldrig att glömma norra Indien, varje sekund är en upplevelse, alla ofattbara intryck. Jag är jätteglad åt mina indiska kläder som gör att jag kan gå hyfsat obemärkt bland folk, jag är så van att ha sjal över huvudet så det känns självklart (bra när "hotellen" jag bott på ofta inte har vatten).

Jag kommer aldrig att glömma den lilla flickan i Varanasi som blev överlycklig över att hon fick min kapsyl att leka med. Varanasi dit pilgrimmerna färdas i tusentals för att genomföra sina reningsbad vid Ganges, den heliga floden, alldeles bredvid likbränningen. Fattiga, sjuka kan vårdas vid det stora sanatoriet vid flodkanten, det maximala att dö med fötterna i Ganges och sedan brännas där, för att återigen födas på nytt och återfödas.

Detta blev min favoritplats under mina veckor i Indien, att jag kan sitta i mina indiska kläder, nere vid Ganges, och se solen gå upp klockan 04.00 och se alla som kommer för att rena sig. Här kan jag lätt sitta ett helt dygn - och gör det under en underbar vecka.

Nu ska vi ta tåget mot Nepalska gränsen och passerar gränsövergången med oxkärra.

//Helene