Indien och Nepal december 1999 - januari 2000
Hittade av en slump idag ett utdrag ur en dagbok, från en vandringsresa som jag genomförde till Indien och Nepal december 1999- januari 2000,. Ska se om jag kan leta ut dagboken från resten av resan.
Dehli, miljoner och miljoner indier, trafikstockning, doft från mat och offentliga toalettbestyr. Tusentals heliga kossor, vattenbufflar, getter och hundar. Hundratals cykelrickshaws, tuktuks, oxkärror, taxibilar, cyklar, bilar och bussar. 10 miljoner indier i Dehli och sedan lilla jag. Att försöka korsa en gata är förenat med livsfara. Jag har aldrig varit så nära att bli överkörd så många gånger. En liten pojke sitter på trottoaren en bit bort, han har byxorna nere, klart fall av diarré.
Luften känns tjock, det luktar starkt och fränt, jag går som i en dimma. Halsen bränner, jag blir snorig. Snyter mig, det blir alldeles svart. Intrycken ramlar över mig, ser mig omkring, ett myller av människor, de rycker och sliter i mig. Alla vill veta vart jag ska, behöver jag en guide, vad heter jag, var kommer jag ifrån, de vill träna sin engelska, vill inte ha några pengar. Sen efter 1 timma kräver de betalt i alla fall, att jag aldrig lär mig. Man är som en levande penninggruva, alla vill ha lite av just dig. En indier kan i extremfall överleva på 5 rupier per dag (60 öre). För mig kostar det 5 SEK att använda toaletten vid Taj Mahal och lika mycket att få tillbaka mina skor som jag var tvungen att lämna vid ingången.
Indien går inte att beskriva, det är ett underbart land som jag hoppas få besöka fler gånger. Det tar på psyket att bo så primitivt, att bo bland befolkningen och att använda samma bajsfält som medlemmarna i byarna (Nepal)
Natttåget Dehli till Varanasi tar 14 timmar.
Det svåra är att komma på och av tågen, de stannar inte speciellt länge på stationen, det är vassa armbågar som gäller, alla ska av och på samtidigt. Ofta blir familjemedlemmar kvarlämnade på stationen, eller på tåget. Galler för fönstren, 3 x 2 sängplatser, inga dörrar ut mot den smala korridoren. Stora fläktar ovanför den översta sängen, bara 30 cm upp till taket, flkten sitter rakt ovanför mitt huvud, kommer jag att bli lynchad av den i natt? Inga anlag för klaustrofobi. Fläkten väsnas, människor pratar, skrattar och äter. Jag har samma kupé som 4 andra européer, vi blev hjälpta ombord av en "guide", kul att göra nya bekantskaper. Vi är dom enda "vita" ombord säger konduktören och visar stolt toaletten, ett hål i golvet. Vi spelar 21. De andra iaktar oss med stort intresse, en man sätter sig bredvid mig, han har massor med kläder på sig, det är vinter. Alla har stora väskor eller kassar, väl ombundna med rep. De äter rostade jordnötter, kastar skalen på golvet, kackelackorna kommer genast fram. Lukten från toaletten blir allt mer påtalig. Genom de gallerförsedda fönstren ser vi hus, små byar, i utkanten av byn ser vi 4-6 män i färgglada turbaner uträtta sina behov på fälten.
Försäljare går genom tåget, de säljer chai, kaffe, hamburgare, smörgåsar, jordnötter och maraccas. hela tiden, fram och tillbaka. Om och om igen. Skrikande. Hamburgarna dryper av flott, flugorna surrar. Även försäljarna tycker att vi ser intressanta ut, stannar gärna till, försöker prata, är nyfikna på vår kortlek. De går genom tåget hela natten, ropar ut sina varor. Hör dom som i en dvala. Tåget går sakta, tuffar fram genom landskapet, stannar ofta för mötande tåg. Några av tågen saknar dörrar till vagnarna, det ser ut som om människorna håller på att ramla ut, de hänger sig fast vid tåget. Precis lika självklart som att åka på taket på bussen när det är fullt inne, eller för att lämna plats åt lilla mig. Binder fast ryggsäckarna i sängstolpen med snöre så att de inte ska försvinna under natten. Kurar ihop mig, försöker somna, fullt påklädd, det är kallt. Vaknar till när en man sätter sig på mina fötter, blir rädd, skriker till. På svenska. Stackaren blir livrädd..
Jag kommer aldrig att glömma norra Indien, varje sekund är en upplevelse, alla ofattbara intryck. Jag är jätteglad åt mina indiska kläder som gör att jag kan gå hyfsat obemärkt bland folk, jag är så van att ha sjal över huvudet så det känns självklart (bra när "hotellen" jag bott på ofta inte har vatten).
Jag kommer aldrig att glömma den lilla flickan i Varanasi som blev överlycklig över att hon fick min kapsyl att leka med. Varanasi dit pilgrimmerna färdas i tusentals för att genomföra sina reningsbad vid Ganges, den heliga floden, alldeles bredvid likbränningen. Fattiga, sjuka kan vårdas vid det stora sanatoriet vid flodkanten, det maximala att dö med fötterna i Ganges och sedan brännas där, för att återigen födas på nytt och återfödas.
Detta blev min favoritplats under mina veckor i Indien, att jag kan sitta i mina indiska kläder, nere vid Ganges, och se solen gå upp klockan 04.00 och se alla som kommer för att rena sig. Här kan jag lätt sitta ett helt dygn - och gör det under en underbar vecka.
Nu ska vi ta tåget mot Nepalska gränsen och passerar gränsövergången med oxkärra.
//Helene